Jag märker en skillnad på mina två pållar i stallet. Ingen av dem är ledartypen och de vet inte riktigt vad de ska göra, ja de känns väldigt förvirrade. Igår fick de komma upp i hagen igen och började med en gång leta efter Alli. Wilma som i många år varit Alli's skugga. Det kommer nog ta ett tag innan någon av dem kommer ta någon form av ledarroll. Igår kväll trodde jag att jag höll på att bli tokig på dem när de absolut inte skulle gå ur hagen, och vad berodde det på? Jo jag hade inte tänt i paddocken som ligger bakom stallet som de möte gå ner till för att komma in. De är så mörkrädda så jag fick gå bakom och smacka ner dem och ja jag blev lätt irriterad.

Skulle som planerat återgått till jobbet idag men viruset i kroppen kände sig inte färdig så idag och i morgon är jag hemma. Inte nog med det så har mina tofflor gått sönder och jag måste ha tofflor i min långritt annars fryser jag fötterna av mig 😂. Så får se om jag orkar ta mig till en affär och köpa nya varma och sköna tofflor.

Igår kände jag mog väldigt pigg och fräsch, men åter igen så under natten går febern upp och jag kan inte sova. Vaknar efter några timmar och mår som en potta skit och ont överallt. Så jag är inne på rond nummer 2 i denna förkylning, hela dagen har jag legat i soffan bortsett från när jag släppte ut mina två fyrbenta.
Det känns som att jag gått in i en vägg för mina bihålor är tätare än tätast, så hör jag nästan ingenting och så har det satt sig på mina stämband.
Jag hade velat rida lite nu i helgen men som jag känner mig så vet jag knappt om jag kommer kunna ta mig till jobbet på måndag. Vi får se hur jag känner mig i morgon annars så får jag helt enkelt vara hemma och minska risken att smitta ner alla på jobbet.

Hallå hallå alla människor. Sjukskrivningen är över för denna veckan hade jag en semester planerad. Vad händer då? Jo jag vakna med ont i halsen igår och under dagen blev jag bara sämre, så nu ligger jag hemma brakförkyld. Knappt sovit något i natt så fick ta igen lite nu på morgonen. Jag hade tänkt att jag skulle börja rida denna veckan, men jag får nog vänta 1-2 dagar för det.

Behöver väll inte säga att jag mår som en påse skit 😂. Bara nyser och nyser och fryser och fryser.

Igår var jag som sagt hos min naprapat David som jag gått hos tidigare fast då pga ryggen. Jag som haft molande värk i ett år har idag och även igår kunnat gå och dansat utan minsta värk. Jag trodde efter att ha varit ute på en spontan visit på krogen i går att jag idag skulle ha så ont att jag knappt hade kunnat gå. Men inte den minsta känsla av något ont på hela dagen, jag är så glad att jag hade kunnat grina.
Det slog mig i kväll att det finns en stor chans att jag kommer kunna löpträna inom några månader igen. Den tanken har jag fått lägga åt sidan och accepterat att det aldrig mer kommer kunna gå. Men David och hans magiska händer gör under och tack och lov för det. Ont som bara den gjorde det vid massagen men...ja jag vet inte vad jag ska säga. David är iallafall Borås bästa naprapat.

I morse orkade jag knappt lyfta grepen i stallet efter att igår tränat överkropp på gymmet och sedan åkt direkt in till Borås simarena och simmade några längder. Idag stod tabatha på träningsschemat och jag tror att jag inte kommer kunna röra mig i morgon. Tur är väll ändå att jag ska till min favorit naprapat David på morgonen, så har jag tur så kan jag röra armarna lite mer iallafall.
Snart är min tid som sjukskriven över vilket ska bli väldigt skönt. Det ska bli skönt att få träffa folk och känna sig trött på kvällen. Men innan det är dags så avslutar jag med en veckas semester 😂.

Har funderat det senaste på hur mycket som är värt att offra för att komma dit man vill.
Hur mycket är det värt att offra och förlora för att nå sina mål vare sig det gäller karriär eller en sport man brinner starkt för? Är priset värt allt slit och det man förlorat och offrat?
Sen undrar jag också hur mycket ska personerna runt om gå med på att bli isidosatt? Har de rätt att sätta ner foten och kräva att få lite tid och att den sattsande personen kan lägg sitt åt sidan för bara en liten stund?!
Alla har vi säkert upplevt detta någon gång att känna sig väldigt självklar utav en annan person. Ska man göra detta eller ska de som står vid sidan av kunna sätta ner foten?

Så vad är värt att offra för sina mål? Att stå högst upp på pallen men att inte ha någon som står nedanför och hurrar och gratulerar en för sitt slit pch prestationer.
För en person som satsar helhjärtat på det den vill och ser sitt mål framför sig kräver och tar mycket energi för just denna person. Men det tar säkert lika mycket energi och kraft ibland att stå brevid och stötta. Speciellt då de jämte säkert sällan får lika mycket tillbaka om något alls.
När är det då dags att ta beslutet att säga " tack! Men mej tack det är inte värt det". Är man villig att ge upp alla sina förhållanden för ett enda ögonblick som KANSKE kommer att hända och upplevas?

Alla får ursäkta mitt gnäll nu men det här känns då löjligt.
I fredags blev jag sjukskriven men det känns då löjligt att vara hemma när jag inte är sjuk. Jag är hemma för att höften behöver vila, men jag känner samtidigt att jag skulle kunna gå till gymmet och köra ett pass där.
Men jag får väll ha is i magen denna veckan och sen kommer jag troligtvis avbryta sjukskrivningen. Imorgon ska jag på röntgen, meningslöst enligt mig då jag tycker att ett ultraljud hade passat bättre.

Jag är helt slut,bedövad och lite förvirrad tror jag sen igår. Igår var jag som sagt på rehab och idag var jag hos läkaren för att få en remiss till röntgen. Jag vet ju att det inte är någon skelettskada utan något med någon mjukdel så vad en slätröntgen ska kunna göra för skillnad vet jag inte. Men men jag pratade iallafall med min sjukgymnast som sa att jag måste prata med min läkare om att få komma till smärtmottagningen. För nu när allt sjunkit in så förstår jag vad min sjukgymnast menar, att min hjärna lurar kroppen med hur ont det gör. Jag känner mer smärta än vad jag egentligen borde göra, för om detta i ljumsken nu är en muskelbristning så ska jag inte ha så ont att man knappt kan röra mig. Detta förstår ju jag också och hur ska jag få hjälp med rehaben när hjärnan sänder ut signaler till kroppen att detta gör JÄTTEONT..?
Iallafall så sjukskriven blev jag från och med idag och en sköterska från röntgen ringde mig och gav mig en tid redan på måndag. Toppen tycker jag för det betyder att sjukskrivningen förhoppningsvis förkortas 😊.

Jag kände ikväll när jag var påväg hem att "nu får det faktiskt räcka, jag är trött på att ha ont och nu då när jag har mer ont än vad jag borde". Jag vill en dag komma till rehaben och gå därifrån då jag och min sjukgymnast kommit överens om att nu har hon gjort vad hon har kunnat och att jag klarar detta själv hemma nu. Är det så att det är min hjärna som lurar mig och min kropp så känner jag att det är dags att få den att släppa den trauma upplevelsen som var för 2 år sedan. För jag och kroppen orkar inte mera nu, vi vill ha det lugnt och skönt och känna oss utvilade. Sen borde hjärnan vara väldigt trött också så mycket som den fått arbeta de senaste två åren.

Åter igen nu är det nog!

Gårdagens besök hos sjukgymnasten slutade inte som jag hade trott eller tänkt.
Idag kände jag i höften och ljumsken att jag jobbat några dagar på raken, svårt att gå normalt och molande värk hela dagen.
Efter jobbet hämtade jag Elin som var snäll och följde med som sällskap och så åkte vi mot Göteborg. Om jag tyckt att morgon trafiken var jobbig så är den ingenting mot kvällstrafiken, fy fan säger jag bara. Otroligt nog så lyckades jag inte att stressa upp mig men däremot tappade jag humöret lite då det gick så sakta väl inne i Göteborg 😊.
Iallafall så mina planer för helgen sprack efter besöket då jag fått både tränings och ridförbud tills jag vet vad som hänt i ljumsken. Både Sofia som jag går till gällande träningen och Linus som ger mig akupunktur kollade och gick igenom min ljumske och höft. Linus sa att jag måste uppsöka läkare omgående då de misstänker ( men vet inte säkert) att något kan ha gått sönder den dagen då jag skulle upp ur soffan. Jag hade ju hoppats på att de skulle säga att det är en sträckning eller något liknande, men men nu har jag brutit ihop så nya tag tas i morgon.
Sofia kunde dock inte förstå hur jag lyckats jobba under dagen och hur sjutton jag tog mig upp på Challe i förrgår 😂. Jag sa till henne att " jag sa åt honom att snälla stå stilla och så hävde jag upp mig ". Det gick ju att rida men jag hade ju rätt så ont direkt efteråt, men ibland är smärta och värk värd lite ridning 😊.
Jag tror de inte har så många hästmänniskor som kommer till dem så ofta 😂.

Nu ska jag försöka somna om innan jag ska upp och boka tid hos läkare.