Det är tisdag och självklart har jag kollat på ryttareliten även denna veckan. blev lite ledsen och nästan lite tårögd att det sista avsnittet redan var här, för mig har detta programmet get mig väldigt mycket. Jag har blivit mer peppad till att vilja träna och komma ut på fler tävlingar i år, för jag kan ofta känna att det inte är några viktiga tävlingar jag åker på eftersom det oftast inte är mer än några klubbtävlingar. Men att höra dessa elitryttare ha nästan samma problem, att vara för tuffa emot sig själva, men ändå känna hoppet och våga ta det lugnt och ha is i magen. Det får en sådan som mig som inte ha en jättedyr häst som är värd flera hundra tusen eller mer ( för andra) att även jag kan ta det lugnt och våga ha is i magen och att man faktiskt har uppgångar och nedgångar. Att ibland så fungerar ingenting och man blir frustrerad och sen vid nästa tävling så faller allting på plats. Vi har alla något att träna på och vi blir aldrig fulllärda. Det är tur att dessa fantastiska elitryttare ställer upp på sådana här program att vi unga som gamla kan känna att vi har samma problem som de allra bästa.

Något annat som inte har med ridsporten göra på samma sätt. Det visas även ett annat tvprogram som har med sport att göra, där gammla elitidrottare tävlar om att bli mästarnas mästare. i Söndagens program sa en av deltagarna att efter att ha varit riktigt riktigt sjuk och inte hade kunnat träna på en lång tid kände hon hur mycket hon älskade sin sport och hur mycket hon verkligen ville tillbaka och sattsa på just boxningen. Och även här om inte jag är en elitryttare så har jag kännt nu under min sjukskrivning och även en tid innan då jag inte orkade rida Wilma, jag kände hur mycket jag älskar ridsporten och bara tanken på att inte orka rida mer gjorde mig ledsen och tårögd. Nu när jag orkar mera känner jag ännu mera hur mycket jag vill hålla på med mina hästar...även om de inte är några hundra tusen kronors hästar.